1966 - 1973
Versioner:
1966-69, P400 - 474 st tillverkade
1968-71, P400S - 140 st tillverkade
1971-72, P400SV - 150 st tillverkade
Turinsalongen 1965.
Alla italienska biltillverkare spänner musklerna och trots att både Ferrari och Maserati har världens vackraste och mest potenta modeller är det i en annan monter folket trängs. Lamborghinis.
Den två år gamla biltillverkarens nyhet är bara ett naket chassi, men ett minst sagt extremt sådant. Och det är tänkt att gå i produktion redan året därpå. Lamborghini Miura P400 var född.
Hjärtat i konstruktionen var den mittmonterade och tvärställda V12:an som tillsammans med växellådan och slutväxeln bildade ett kompakt paket med gemensam smörjning.
Alla andra sportbilar blev gammalmodiga över en natt
I stället för ett traditionellt fackverk av rör var ramen uppbyggd på flygplansvis av svetsade plåtlådor, med massor av lättningshål. Lägg därtill hjulupphängningar som på en dåtida Formel 1-bil, vid en tid, då många konkurrenter fortfarande använde stela bakaxlar. Då förstår du kanske varför alla andra supersportbilar över en natt förvandlades från statusmaskiner till reliker från en gången tid.
280 km/tim: ofattbart 1966
Ändå värre blev det året därpå, när den färdiga bilen visade sig vara lika vacker som snabb. 1966 var 280 km/tim en hysteriskt hög toppfart. Men alla funderingar över det estetiska försvinner när tändningsnyckeln vrids till startläget. Först ett lite högt och genomträngande skrik när startmotorn kämpar med de 12 cylindrarnas kompression på 10,5:1. Därefter tändning på några enstaka cylindrar och slutligen ett helt underbart crescendo av ljud med fyra väsande trippelförgasare, vinande kamkedjor och ett avgasljud som från 12 synkroniserade motorsågar.
